Reportage
Luröresa med Saabveteranerna 29 aug. 2013
Torsdagen den 29 augusti var det dags för Saabveteranernas årliga båtresa,
även i år rönte resan stort intresse, och var fullbokad redan tre månader
i förväg. Ett glatt och resesuget gäng äntrade tidigt på morgonen bussen
vid Saab museet. Bussen skulle ta oss till Värmlandsnäs och Lurö skärgård.
Under bussfärden till Ekenäs, där båtresan skulle starta, gavs information
om Lurö och Lurös historia ända från 1100-talet.
Lurö är en ö i mellersta Vänern och ingår i Lurö skärgård
som består av cirka 250 öar och ligger i Eskilsäters socken i Säffle
kommun.
Vänerns skärgård är Europas största insjöskärgård, och Lurö ligger på
gränsen mellan Dalbosjön i väster och Värmlandssjön i öster med åtta mil
till Vänersborg och lite längre till Kristinehamn. Ön har varit bebodd
sedan järnåldern, och odling har ägt rum fram till mitten av 1950-talet.
1989 gjordes arkeologiska utgrävningar som visade att ruinen på ön var
från 1100-talet och var resterna av en romansk absidkyrka. Munkar på
pilgrimsfärd till Trondheim rastade på Lurö. Dessutom, tror arkeologer och
kyrkohistoriker, att där också funnits ett kloster. Av ett tidigare
tegelbruk finns bara lämningar kvar.
Ön är till stor del privatägd av två släkter; en bofast familj finns kvar
året om. Övriga bor där bara på sommaren. Fyren på ön, Stånguddens fyr
som byggdes 1864, är numera automatiserad.
I fyrvaktarens jobb ingick fram till 1981 – då SMHI satte in en automatisk
station – rapport av väder morgon och kväll. Stationen är nu tagen ur
bruk. Elektricitet installerades inte på ön förrän 1959, men redan 1931
infördes telefonnätet. På ön finns inga vägar utan bara stigar. Kor och
får fraktas till ön på sommarbete för att ge ett öppet landskap. På ön
finns rådjur, som simmat över. Älgar simmar också över för betets skull,
men stannar inte kvar.
En dramatisk händelse inträffade 1963 när passagerarbåten Diana gick på
grund och 68 personer fick räddas över till ön och inkvarteras tills de
kunde hämtas av räddningsbåten Hjalmar Branting. Många av dem var
amerikaner och äldre människor, men ingen blev skadad. På den tiden fanns
inga räddningsflottar. Båten fick slagsida och drev av grundet och fick i
sjunkande tillstånd bogseras in till en grund vik.
Väl framme i Ekenäs bjöds vi på kaffe och fralla, innan vi delade upp oss
i tre båtar för en timmas färd genom skärgården ut till Lurö.
Färden gick genom trånga farleder med grynnor alldeles vid sidan av
båtarna i en väldigt vacker natur. De som ville vandra över ön, en
promenad på cirka 3 km, steg av vid Stenstaka där det också ligger ett
vandrarhem. Övriga följde med båtarna till Basteviken, där Café
Luröbryggan ligger.
De som promenerade fick uppleva en delvis svårvandrad stig och se resterna
av tegelbruket, ängar, skogar, ett gammalt pumphus för reglering och
bevattning av åkrarna samt se en gammal klosterruin.
Lunchen inmundigades på Café Luröbryggan där vi fick varmrökt lax med
potatissallad, grönsallad, bröd och avslutades med kaffe.
Båtarna skulle avgå kl. 15:00 från Basteviken, så där fanns tid för
promenad till fyren längst ut på Lurö.
Utfärden från Ekenäs hade skett i skärgårdens västra del och för att få
mer av naturen gick återfärden genom den östra delen av skärgården.
Väl åter på fastlandet bordade vi åter bussen och kunde konstatera att vi
haft ett härligt väder med växlande molnighet och en del sol. In över land
hade vi sett mörka moln och efter någon mils körning mot Säffle kom det en
regnskur.
Vi stannade på en rastplats strax efter Åmål för en efterlängtad fika och
då sken solen igen.
Vid 19-tiden var vi tillbaka vid Museet och Trollhättan efter en 12
timmars resa.
Uno Dahl
|