Arkiv
    SAAB  Veteranerna

OM UTVECKLING AV VÄRMESYSTEM SAAB 900 m/79 , SPECIELLT VINTERPROV

Material och Provmetoder
Värmesystemet, eller snarare Klimatsystemet, till SAAB 900, var för SAAB den första generationen av integrerat & fabriksmonterat Värme – och AC system. Alltihop var monterat i en låda, ”klimathuset”, av väldigt komplex form. Lådan var fäst i en balk, som även var bärare av rattställ och instrument/instrumentpanel och dessutom tjänstgjorde som luftkanal. Detta blev en stor sammanbyggnad, som lyftes in i bilen genom en av framdörrarna.
Klimathuset skulle inledningsvis tillverkas i glasfiberfylld polyester, ett material som var vanligt för denna applikation, särskilt i amerikanska bilar. Det var ett formnoggrant och sprött material (senare byttes det till formsprutad Polypropen).

Under utvecklingstiden fanns inga artiklar att tillgå i detta material eftersom verktygen togs fram parallellt.
Därför tillverkades klimathus på KMX i handupplagd polyester laminat, dvs polyester armerad med glasfibermatta, materialtjocklek drygt 2 mm. Detta var ju samma teknik, med vilken man gjorde båtskrov.
Formen och tekniken gjorde att dessa prototyphus blev starka, MYCKET starka t o m.

Vid krockprov gick i princip allting sönder utom Klimathuset. Det förblev intakt oavsett prov. Detta var inte bra, man visste ju därmed inte vad läget var beträffande krockprovning.

Efter en del funderande kom man fram till att försöka göra separata krockprov med bara ”torpedområdet”
Då skulle material i Klimathuset borras ur, så att det blev av ungefär rätt styrka. Det kvittade hur mycket man än borrade, det var ändå för starkt. I slutändan såg klimathuset ut som en schweizerost utan ost, det var bara hål.

Ett möte för att reda ut vad som behövde göras sammankallades och hölls i det kombinerade konferensrummet och attrapphallen mellan Kaross- och Inredningskonstruktion. Ove Pärsson, som vanligt iförd snyggt knuten fluga, presiderade över mötet. Övriga deltagare var representanter för leverantör, inköp, provning och klimatkonstruktion.

Ove Pärsson vidhöll att detta problem inte var något problem, bara vi väl skulle få grejor i rätt material ur verktyg. Övriga mötesdeltagare var synnerligen skeptiska till att det kunde vara så enkelt.

På bordet låg ett Klimathus i rätt material från en amerikansk bil. Plötsligt tog Ove P lådan och slängde den i en vid båge bakom/över sig. Lådan föll med en rejäl smäll i det vackert grönmålade cementgolvet och gick i tusen bitar s a s.

Alla tittade häpet gapande på förödelsen. Alla utom Ove som på sin karaktäristiska skånska sa:
- Vad var det jag sa pojkar? Det ÄR inget problem!

Övriga samlade ihop anletsdragen och livlig diskussion följde . Som mynnade ut i följande:
även om den använda provmetoden var lite primitiv och det var svårt att förutsäga repeterbarheten,
så visade den nog, att detta kanske inte var något problem.

I fortsättningen kördes krockproven utan några glasfiber-laminat-hus. Vare sig borrade eller oborrade.

Så småningom kom det artiklar i rätt material . Och mycket riktigt de var spröda och gick sönder och krockproven gick bra.

Men allt var inte bra ändå.
När volymen gick upp efter produktionsstart, hade leverantören svårt att hinna med, och härdningstiden i deras produktion i en specifik leverans blev för kort. Då var materialet sprött på allvar. Som dåligt knäckebröd.
Det sprack i hanteringen i sammanbyggnaden enl ovan av Klimathus med ingående artiklar - Instrument- Instrumentpanel- Rattställ – Balk – Ledningsnät mm. Dvs en stor och skrymmande sammanbyggnad med mycket produktionsarbetstid nedlagd i var och en. Problemet var att skadorna/sprickorna märktes ofta inte förrän allt var klart för slutkontroll. Där det ju blev underkänt.

Konsekvensen blev att ett antal gångar och torg i produktionen var fullständigt belamrade med dessa stora/ trasiga sammanbyggnader. Det var ett mycket omfattande arbete att få fram ersättningsmaterial och reparera /bygga om allt detta

Hur gjorde man vinterprov på den tiden (dvs 1978)?
På den tiden fanns inte nuvarande fina provanläggningar . Vanligt var att man bodde på Hotell Ferrum i Kiruna, inte bara SAAB utan flera andra europeiska fabrikanter. ,

Proven kördes antingen på en bana plogad på någon sjöis eller på den raka och jämna vägen mellan Kiruna och Gällivare. Den var utmärkt att köra uppvärmningsprov på. ”Alla” låg där och körde fram och tillbaka.

Att skoja till det lite
Vid ett tillfälle en mycket kall dag, neråt -35 C, körde SAAB med två bilar på Gällivarevägen och mötte upprepade gånger en fransk provbil. Så småningom kom temperaturen upp till dräglig nivå i SAAB bilarna, medan den mötande provbilen konstant var som en rullande igloo med två små gluggar framskrapade på vindrutan.

I ett infall av skämtlynne bestämde sig killarna i en av SAABarna att skoja med de franska kollegerna: vid nästa mötestillfälle hade de gjort rutorna i sin SAAB absolut rena. De hade också tagit av sig jackor, tröjor och skjortor och körde med bar överkropp.

Mycket långa undrande blickar från igloon.

Strax efter lunchpaus på enda matstället. De franska kollegerna in på restaurangen i full vintermundering och allmänt blåfrusna. Strax efter kommer SAAB folket, då visserligen med påtagna skjortor men i alla fall betydligt lättare klädda.

Värmesystemet i 900 var mycket bra även om man inte sådana hyss för sig.

Man tager vad man haver
Även om värmesystemet på 900 var bra, så var det problem under utvecklingstiden att få tillräckligt bra dörr-rutedefroster. Något måste göras akut och många förslag provades, vilket så småningom gjorde slut på för ändamålet medhavda P(app)A(luminium)P(app) slangar. Inga fanns att köpa någonstans i Kiruna.
Vad göra?

Dammsugarslangar! Vi skaffar dammsugarslangar!!!

Sagt och gjort; samtliga butiker i Kiruna, som sålde sådana, besöktes och deras lager av slangar köptes upp.
Var inte viktigt om det var Volta, Electrolux eller Philips. Bara det var slang. De gjorde sin tjänst och en vettig defrosterfunktion kunde provas fram.

Det var nog lite svårt att få tag i dammsugarslang i Kiruna den närmast efterföljande tiden.

Att skaffa en ”unfair advantage”
En del av provpersonalen var förlagda i Kiruna under ganska lång tid/ibland några veckor.
De lärde ju sig efter ett tag var och när det fanns lite möjlighet till förströelse och nöje att bryta av med allt jobb. För mycket jobb och obekväma arbetstider var det ofta.

Om det vid sådana tillfällen var någon/några som kom till hotellet lite senare på kvällen, t ex efter bion, så
tog man för vana att starta och varmköra våra bilar på hotellparkeringen, bara lite kort men ändå ha igång dem. Denna lilla aktivitet gjorde en väldig skillnad på morgonen efter en kall natt: våra bilar startade så snällt och snabbt även om det var -30 C.

Konkurrenterna, som stod på samma hotellparkering hade inte lika lätt när de skulle iväg. Det var en outtalad men tydlig tävlan och prestige i vem som startade och kom iväg snabbast från hotell-parkeringen efter frukost, där SAABarna sålunda ofta utmärkte sig positivt.

Naturupplevelse
När temperaturen sjunker rejält, medför det inledningsvis att t ex is eller snöis blir strävare och man får faktiskt bättre väggrepp.
Ner till en viss gräns vill säga: någonstans -35/-40 C. Sedan blir plötsligt däck och andra gummidetaljer, t ex chassibussningar, väldigt hårda, stötdämparna fungerar inte som normalt etc. Och då reduceras väggreppet igen, rätt plötsligt och lite drastiskt.

En kväll kom en tremannagrupp från Klimatkonstruktion upp. De ville gärna köra en runda på sjöis-banan, som skulle användas efterföljande dag. Sagt och gjort. Till sjön med en servicebil och en provbil . Klockan var ca 18. Servicebilen stannade på sin plats vid stranden och provbilen körde ut på banan på sjön.

Till saken hör att det var -42 C, och de åkande i bilen var inte helt medvetna om ovan beskrivna degradering i väggrepp vid denna temperatur. Efter ca halva banan blev det stor sladd och bilen blev hängande grensle över snövallen. Flyttade sig vare sig framåt eller bakåt.

Dvs gruppen i bilen fick pallra sig ur och gå tillbaka till servicebilen.
Att på kvällen/i mörkret i -42 C gå ca 1½ km på en sjö i Lappland under en oändligt hög och stor stjärnhimmel i absolut tystnad är en stark upplevelse. Man kunde lätt föreställa sig några glupande ulvar skulle komma löpande över sjön. Så blev det ej, tack och lov. Men ödmjuk inför naturen kände man sig.

Vad som var rätt tänkt men blev fel.
Vid någon tidpunkt skulle tunga befattningshavare från Teknisk Utveckling & Produktplanering komma upp och bedömnings-köra tänkta slutprodukten. Skulle av sekretess-skäl köras på den plogade sjö is banan.
Kvällen före körningen utgick påbud: om vi skall göra en riktig bedömning skall vi ju inte köra i en massa extra tjocka vinterkläder. Man är ju inte klädd så om man t ex kör Sundsvall- Kiruna. Så i morgon: inga täckbyxor eller långkalsonger eller fårskinns-stövlar. Utan ”normal” vinterklädsel.
Lite mummel här och där men ok, viss förståelse infann sig, det fanns ju logik i detta också.

Nästa morgon upp ca 05.30 för snabb och lätt frukost och sedan ut och köra, i sådär -15 C , stark vind och snödrev. Huttrande i kläder enligt påbud satte sig deltagarna i respektive bilar, och körde försiktigt (dålig sikt !) iväg till sjön och banan, som nu inte alls var en fint plogad slinga. Det hade blåst in långa låga drivor och isen däremellan var ganska polerad av snön och vinden.

Det var halt och svårt att se var banan var. Det tog bara några hundra meter så hade första bilen tappat sikt och orientering och grepp och körde av och fastnade i en driva.

Sålunda stod ca kl 06 30 ett antal kvalificerade befattningshavare enl. ovan och försökte (och lyckades så småningom) skotta loss bilen. Iförda lågskor, vanliga byxor, handskar etc., i väder enl. ovan.

Senare på dagen utgick påbud, att nästa morgon skulle klädseln vara som vanligt vid provningar av detta slag,
dvs täckbyxor, långkalsonger, tjocka vantar, fårskinnsstövlar och tjock mössa med öronlappar.

Fritid
Som sagts ovan var det många och långa arbetspass på ibland konstiga tider, men det blev ju lite fritid också.
På söndag mitt på dagen var det vanligt att köra en sväng till Nikkaluokta, där man tittade på stavkyrkan och så tittade man bort mot den vackra Tarfala-dalen. Det gjorde också personal från de andra fabrikanterna. På P -plats för Nikkaluokta kyrka kunde man se små grupper stå och stampa i snön i var sitt hörn. Det var personal från Europeiska bilindustrin på söndagsutflykt.

Sedan åkte man hem, tog en lur på rummet, ringde hem eller fixade med någon bil som skulle fixas. Fram mot kvällen middag och så kanske en öl och lite biljard.

Dock var biljardbordet på Ferrum inte så bra (det var ju för all del inte vi heller). Det var ojämnt. Vilket ledde till att Gustaf Sperr, sektionschef inredning, gjorde ett för alla, inklusive honom själv, oväntat och aldrig upprepat konststycke. Han skulle krocka bort en motspelares klot och sedan studsa i sitt. Han gick på kraft, satsade för fullt och stötte till.

Pga bordets ojämnhet blev det en hög och fin lobb ÖVER motståndarens klot och så rullade det egna klotet snabbt vidare och ner i närmsta hål. PLONK !
Stort bifall från övriga.

En kväll samlades en väldig massa människor i ett stort konferensrum utanför restaurangen.
Efter en stund blev det rent ut sagt ett herrans liv där inne med stamp i golvet, sång, klirr i glas & flaskor, skratt och allmänt livligt. Företagsledningen för en tysk tillverkare hade kommit för att delta i provningen och bjöd därvarande personal och sig själva på kalas.

På kvällen / efter middagen kunde det ibland hända, att någon besökande befattningshavare från Trollhättan ville köra en egen liten sväng för att kolla något, som var intressant. Vid sådana tillfällen kunde det hända, att efter en stund kom hotell receptionisten och lite diskret frågade efter provledaren (ofta Uno Dahl); det var telefonsamtal . Ungefär så här:

- Jo du förstår jag tog ju en liten sväng bortigenom och på ett ställe var det riktigt spårigt och halt. Det blev inte bättre än jag åkte i diket och kommer inte upp nu. Så skulle du kunna ta med dig någon och komma med en bil, så vi kan dra upp mig. Lite diskret kanske/vi behöver ju inte oroa & besvära alla.
Så skedde, hjälp utgick och berörda återvände välbehållna.

Diskret, men alla visste.



           Nedtecknat av Gunnar K Johansson


                                                                                                                     TILLBAKA

                                                                                                                 Tillbaka till löpsedel

 

  Saab s Veteranförening
  c/o Innovatum 
  Box 902
  461 29 Trollhättan
Ansvarig utgivare:
Göran Jönsson     
Tel.0520-97630
Email: 
goran.joensson@gmail.com
Webmaster:
Olle Johansson
Tel. 0520-31663
Email:
olle.johan@telia.com

 

©
Eftertryck utan tillstånd förbjudes.
Citera gärna, men ange källa!