Arkiv
    SAAB  Veteranerna

                                          VAD HÄNDE PÅ

                    ”Hemligheta”


       


             Några blad ur en bilarbetares liv med
                         minnen från 1955.



                                                            Arne Frick

                                                            

                                                  

Varför skulle jag in till Rolf Mellde?
Det var skärtorsdag 1955. Vår verkmästare Gurra (Thage Gustavsson) hade slutat för en tid sedan och någon ny var inte tillsatt. Men en timme före vi skulle gå hem denna skärtorsdag blev nestorn i gänget på ”labbet”, Karl-Evert Eriksson inkallad till Mellde. Och vi andra var snabba att tala om för honom nu blir du förman ska du se! Även om vi andra gärna småretades med Karl-Evert och sade att om vi bara fick lika mycket i timmen som han så skulle vi göra lika lite. Men visst var vi eniga om att Karl-Evert var rätte mannen om någon i gänget skulle komma ifråga.
Efter några minuter kommer Karl-Evert tillbaka, och det syntes på långt håll att vår spådom gått i uppfyllelse. Och av hela hjärtat gratulerade vi honom att Mellde hade gjort ett gott val.

Men när Karl-Evert väl fick ordet sa han att jag skulle omedelbart in till Mellde. Skulle jag? Vad hade jag nu gjort för galet? Det var med viss spänning jag lämnade verkstan för att gå in på kontoret som ju var en främmande trakt.
Väl inne får jag ordern: Vad du än svarar på det jag nu säger så får du inte knysta ett ord om vad vi talat om! Order och därmed basta!
Oj vad ska komma nu? Skulle jag lånas ut till produktionen igen, som jag varit när jag hade nöjet att vara instruktör då den första provserien om 20 bilar med chassinr. 004 till 0024 tillverkades 1949? Eller hade möjligen verkstadsingenjören ”Rönisse” varit framme. Jag hade ju föredragit mitt nuvarande jobb istället för att som han ville, bygga flygplan i Linköping. Frågorna snurrade i mitt huvud.

Vill du vara med att i all hemlighet bygga en sportbil, utanför Saab. Du får två minuter att tänka över saken. Det behövdes inga två minuter. Äventyr av det slaget tackar man inte nej till, så jag tackade ja! Jag fick order att samla ihop alla mina verktyg innan jag gick hem, och att finnas här lite tidigare än vanligt på tisdag efter påsk, samt att ha min bil med mig. Lars-Olov Olson kommer att visa vart du skall åka. Uppfattat! Och en sak till: Inte ett knyst om vad du skall göra. Inte ens till din fru får du säga ett endaste knyst. Ja, kanske kan du tala om var du kommer att finnas, men inte mer.

Frågorna haglade över mig när jag kom ut igen till verkstan. Men nu var det dags att gå hem för dagen och veckan, så man hann inte med så många frågor. Och väl hemkommen kunde jag bara berätta att jag skulle vara på ett annat jobb ett tag. Var då? Ja, det visste jag ju inte än, bara att jag måste ha min egen rätt nyligen inköpta begagnade SAAB 92. (Den hade chassinr. 007 och var ur den första provserien om 20 bilar som jag var med om att montera. Den hade tidigare körts först av konstruktionschefen Gunnar Ljungström, och sedan av designern Sixten Sason. Efter mig renoverades den och kom som veteranbil i familjen Wallenbergs ägo)

På ”Hemligheta”
Tisdagen efter påsk fanns jag mycket riktigt på anvisad plats. Lars-Olov kom och jag tog mina verktyg till bilen, varpå den hemliga färden startade med Lars-Olov före och jag efter. Färden gick över den då smala byvägen över flygfältet, svängde söderut vid Forsstena, österut vid Bryggum och sydost ut vid Mulltorp, passerade Brunnered och svängde till sist in på gamla vägen in i Åsaka stationssamhälle. En sista högersväng, och jag såg en lagård rakt fram där vi stannade. Vi var tydligen framme.

                  

Efter mitt försiktiga inträde presenterades jag för den som jag nu först skulle vara hantlangare åt nämligen Erik ”Charmis” Johansson och därefter för ”plastmakarna” Sven Fredriksson och Elis Olsson. Den senare ägare till det som på utsidan var en lagård, men på insidan nu en verkstad.

Erik hade börjat med en rejält förstärkt planskiva av lamellträ, och sedan med lite hjälp med mothållning nitat ihop chassilådan så här långt.

                     

Sven och Elis hade med gips byggt upp karossens yttre form.

                       

Här inträder jag i handlingen, och håller mest i mothållet när Erik nitar. Men formar väl en och annan aluminiumprofil också.

                        

Så småningom är själva chassilådan av aluminium färdig, där axlar och fjädrar skall fästas.
Och nu börjar det roliga och intressanta. Lars-Olov som givetvis har Melldes ritningar och idéer i sitt huvud, och som själv är en rätt god ”påhittare” ger oss små målinriktade anvisningar på hur detaljerna bör se ut. Och vi tänkte så det knakade, men tänk vad det knakar skönt när man får tänka själv. Nu blev rollerna ombytta, Charmis fick bli hantlangare. Tänk att känna att man är med och skapar något nytt, som visserligen bygger på befintliga konstruktioner, men ändå måste göras om så att de passar just in i denna rätt annorlunda omgivning. Kanske den allra bästa och intressantaste tid av mina 40 år på Saab.

Allra mest intressant var att vända upp och ned på alla de reglage som nu skulle fungera samman med ett motoraggregat som vänts helt om mot det normala. Inte minst växelföringen höll tankarna i verksamhet lite över det normala. Och av det märkliga underredet blev så småningom något som stod på golvet med fyra hjul. Och som startade trots att motorn gick baklänges. Och som kunde växlas och gick framåt, trots att även växellådan hade allt bakvänt. Här står den nu vår stolthet, dagen till ära prydd med det attribut som sjösättningar brukar ha.

                      

Innan vi nu går vidare måste jag berätta ett par händelser, En lördag middag går jag på torget i Trollhättan och får höra en liten flicka ropa: Mamma mamma titta, där går ju farbrorn som är på hemligheta. Det var lilla Kristina Danielsson, yngsta barnet i grannhuset strax bortom vår lagård Sällan har jag haft så roligt. ”Farbrorn på hemligheta”!

På grannstället bredvid där jag bodde hade lite udda personer flyttat in. En dag i början på juni var min fru ute med den då minste i barnvagnen. Hon fick se några fina svampar vid infartsvägen och började plocka..
Då kom en Saab 92 som tvärbromsade och två personer hoppade ur som frågade var hennes man var. Hon svarade att han var på arbetet. De frågade då om han var i Åsaka, och fick till svar att det kanske han var. Då blev min fru riktigt rädd och undrade vad det var frågan om. De ställde frågan då om det var fru Svensson de talade med. Hon svarade att hon hette Ingrid Frick, varpå de bad om ursäkt för misstaget och förklarade att de var från polisen och sökte dom som bodde på gården.

Provkörning
Nu var det som ska bli en bil möjlig att provköra. Hur skulle det gå till, den var ju fortfarande hyperhemlig. Det bestämdes att vi skalle se till att den var tankad och allt OK en dag i juni strax före midsommar.
Tyvärr var det inte alls mörkt, för det var ju nordisk sommarnatt då man inte borde sova. Och sov det gjorde i alla fall inte grannen Erik Danielsson, som upptäckte två skumma figurer utanför lagårn.. Han anade att nu fanns det en chans att få se vad som gömdes i ”Hemligheta”, och fick så småningom uppleva sensationen. För med ett våldsamt avgasljud startade något därinne, och ut kom en eka på hjul, eller vad det nu kunde vara, som försvann på vägen mot Koberg. Men trots det snabba försvinnandet hade större delen av Åsaka nu kommit på fötter och undrat vad som stod på. Var det ett stort bombplan likt det som störtade i Kuleskog 1944, eller vad var det? När de skumma figurerna efter fotografering, som bevisas nedan, återkom var hemligheten avslöjad. Men till Åsakabornas heder måste sägas att de behöll hemligheten väl, och inget kom ut. Det är några stycken som har berättat denna händelse för mej.

                       
                        De lycklig provförarna Lars-Olov Olson och Rolf Mellde.

Även jag hade ett liknande äventyr. Jag fick order att efter ha semestrat ett par dagar, och då Saab i stort sett var tomt på folk, i all hemlighet åka in till Saab en natt för att mäta upp hjulvinklar. Det fanns inga möjligheter att göra detta ute hos oss.
Klockan 10 en torsdag kväll i juli månad lämnar jag Grävsnäs där vi semestrade i Ingrids hem. Smög mig så tyst som möjligt fram till lagårn med min 92a. Utan att tända ljus, startade jag det märkliga fordonet som doldes i ”Hemligheta. Körde ut, stängde dörrarna och vrålade iväg mot Saab. Men tänk Erik Danielsson hade även sett detta, vilket han berättat 30 år senare. Färden mot Saab gick bra, men jag förstår inte att det kunde regna en klar sommarnatt. Det visade sig när jag kom in på ”labbet” att kylet hade förlorat allt vatten på den korta sträckan, därav regnet. Men körde jag utan något lyse, det var ju natt även om det var i juli. För enligt bilden fanns inga strålkastare monterade, så det var nog med både körkort och liv som insats man körde.
Uppmätningen började, och med förskräckelse såg jag att både camber och caster var alldeles heltokiga. Ett våldsamt arbete började i de av sommarvärmen genomvarma lokalerna. Med mellanlägg i så stora mängder att några skruvar fick bytas mot längre, och troligen 2 kg utsvettad vikt uppnåddes nästan riktiga hjulvinklar eller så riktiga det gick att få just då. Så anträddes återfärden mot Åsaka nu i full morgonsol, varvid jag mötte en tidig skiftarbetare på väg mot Saab eller Flygmotor. Han blev så förskräckt när han hörde det våldsamma dånet och såg att det inte var en bil utan något annat, så han tog sin cykel på axeln och sprang in i den skogsdunge som fanns strax före vinkelkurvan på den smala vägen. Det skulle verkligen vara roligt att träffa denne man och höra vad han upplevde.

Men stämmer historiebeskrivningen?
I boken ”SAAB bilarna de första åren” läser jag att Mellde inte fick köra bilen förrän den 14 oktober 1955 kl. 2 på natten. Kl. 2 på natten stämmer nog men bilden med de glada förarna, som ju även är med i boken, visar övertygande att så ljust är det bara på sommaren. Erik Danielsson intygar också att den första provkörningen var i juni.

Sonetten blir färdig.
Efter semestern 1955 blev sonetten Sonett. Jag menar då att skalet eller vad det nu kan kallas, för kaross är det väl ej, blev färdigt och inpassat. Trots det fina yrkesarbete de båda snickarna Sven och Elis gjorde passade inte delarna alltid. Den tidiga plasten hade rätt stor förmåga att ändra form efter färdigställandet. Nåväl fram och bakdel passades in och justerades ett antal gånger och infästningar ändrades och justerades.

                    

Nu fanns en Sonett, och Elis och jag kunde sätta oss ner i den färdiga bilen och känna oss glada och stolta över vad vi tyckte var ett bra jobb.

                        

Nu är min Sonettsaga nästan slut.
Men bara nästan, för senare på året började vi att jobba med tävlingsbilar. I mars 1956 gick OT-tävlingen Marspokalen i Södermanland, varvid Gunnar Glada och jag sändes med som mekaniker. På hemväg mötte vi i Stockholm vice servicechefen Clas Magnus Bäckström som gav oss biljetter till Stockholms Bilsalong. Och det var ju en upplevelse. Sonetten stal allt intresse, inte ens Mercedes tävlingschef lyckades få större uppmärksamhet med alla sina tävlingsbilar. Där träffade vi några av de tävlingsförare som körde SAAB, och ett par av dem berättade att det inte var första gången de såg bilen. Den hade de sett tidigare någon natt i Åsaka, så ”Hemligheta” hade tydligen inte varit tät överallt.
                     
       

Men nu var väl Sonettsagan slut för min del i alla fall? Nja inte riktigt än, Lite uppassning och körning av Sonetten vid fotografering med en lokal pinuppa blev det. Samt en bejublad uppvisning för fortsättningsskolans elever i Åsaka, där läraren undrade om vi inte kunde ta en tur på vägen också. Och det blev det, men när hastighetsmätaren närmade sig 200 och blåsten kändes stark tyckte läraren Olle att det kunde räcka. Men jag har aldrig talat om för honom att mätaren visade precis dubbelt så mycket som den skulle. Jo, vid Luciakrönigen i Trollhättan troligen 1956 fick jag order av Mellde att köra med en tärna i Sonetten. Och det var ju trevligt. Fast före mej körde en Volvo Sport. Oj vad den spann loss med bakhjulen i halkan, medan Sonetten visade sina bästa egenskaper. Men det var svårt att köra sakta!

                     

En näst sista ordentlig Sonettkontakt hade jag på försommaren 1956 då jag fick order att köra bilen till ASJ i Linköping. En hel skön vecka då jag bara pratade medan andra jobbade. Han som jobbade mest och plockade isär bilen hette Janne, och han hade verkligen det rätta handlaget. Och ingenjörerna mätte och ritade av alla detaljer. De fick ju senare bygga 5 stycken Sonetter.

Den sista (hittills) stora Sonettöverraskningen kom 12-13 september 1998 då jag fick inbjudan till en träff ordnad av Sonettentusiasten Dr. Klaus Müller-Ott i Saabmuseet. Han var då färdig med helrenoveringen av den gröna Sonetten nr 4. Den hade av Sigvard Sörensen på 60-talet byggts om till en täckt version kallad Fasett, som senare totalkvaddades och blev stående som hopplöst vrak under många år. Men upptäcktes av tysken Müller-Ott, som återställde den med originalkaross i ursprungligt skick. Mycket trevligt att efter så många år träffas och minnas de kanske mest spännande åren i livet, och som inspirerade mig att nedteckna dessa rader. Hjärtligt tack för denna träff.

          
            Arne Frick, Olle Lindqvist, Klaus Müller-Ott, Rolf Mellde, Lars-Olov Olson, Erik Carlsson
 

                        2009-02-02   Arne Frick
                       

                                                                                                          TILLBAKA

                                                                                                      Tillbaka till löpsedel

 
 

  Saab s Veteranförening
  c/o Innovatum 
  Box 902
  461 29 Trollhättan
Ansvarig utgivare:
Göran Jönsson     
Tel.0520-97630
Email: 
goran.joensson@gmail.com
Webmaster:
Olle Johansson
Tel. 0520-31663
Email:
olle.johan@telia.com

 

©
Eftertryck utan tillstånd förbjudes.
Citera gärna, men ange källa!