Arkiv
    SAAB  Veteranerna

              "Äventyr" med projekt GUDMUND 1967
                                   Sommarprov

                                      Sekretessbelagda körningar
                              2.Vår, sommar och höst i Wales (England)
                                    (Som jag minns det 50 år senare)

             
               Oakley Arms Hotel från ett gammalt vykort

Här tillbringade fem Saabare nästan 6 månader av sina liv med smärre avbrott men vi skall ta det hela från början

Så fort vi kom från Finland skulle i stort sett hela bilen plockas isär och analyseras. Såvitt jag minns skulle samma bil användas för Wales men uppbyggd från grunden med nya grejor. Organisationen hade ca 2 månader på sig före avresa mot okänt mål (för nästan alla) som var satt till ca. 1 maj. Nu blev det också klart vem som skulle vara med som serviceavdelningens representant. Det blev Evert Fredriksson välkänd profil för oss alla och känd dragspelare och MC entusiast. I och med detta klev Ronny Johansson av.

                           
                            Evert Fredriksson från Serviceavdelningen.

Saab samarbetade ju med Leyland/Standard Triumph och såvitt jag förstod var det igen Rolf Mellde som diskuterat hemliga körningar med deras tekniske direktör Harry Webster

                               
                                Harry Webster vid visningen av Saab 99

Förvånansvärt för oss rekommenderade man Wales som en lugn plats där man själva haft viss verksamhet. Det var litet trafik ute på landsbygden, relativt långt till större städer och folk var inte intresserade Vår kommentar senare: ""Hade man bara sina får, en bra fårhund och en Austin A 30 herrgårdsvagn var allt väl".

Under stor del av 1967 var Per Gillbrand Saabs representant hos Standard Triumph och bodde med sin familj i närheten av Coventry så det var naturligt att han åkte ut till Wales och kollade in både hotellet och sekretessmöjligheterna. Som jag minns så tyckte han att platsen var ok möjligheterna att hantera bilen var bra och hotellet var kanske acceptabelt. Så blev beslutet. Inför avresan tror jag inte att det var många som kände till vart vi skulle. I vårt gäng var det känt att vi skulle till England men jag tror faktiskt att det bara var jag som visste att vi skulle ut i Wales.

Inför avresan var sekretessreglerna igen ett bekymmer för oss alla och inte heller visste vi när proven skulle avslutas. Reglerna i övrigt: Alla brev via Saab och inga telefonsamtal hem. Jag undrar om någon skulle gå på motsvarande idag ?

Avresedag var satt till 2:a maj. Samma bilar som vid vinterproven d.v.s. Dodge van och släp med provbilen . Två följebilar, en Audi med Gudmund motor och Gudmund automatisk växellåda och en Ford Taunus Hgv.

            
             De tre bilarna med engelska skyltar uppställda på gården bakom hotellet.
             Till höger skymtar vårt slåp.


Vi skulle åka med Tor Line från Göteborg till Immingham. I Göteborg visade det sig att dragbil och släp skulle backas på färjan och det visste vi var nästan omöjligt. Efter några försök fick vi ge upp och med hamngubbarnas hjälp skjuta för hand. Gissa om vi fick många gliringar. Överresan gick bra och efter några mil på engelska vägar stannade vi och bytte registreringsskyltar på 3 bilar, Saab, Audi och Ford. Standard Triumph hade ordnat engelska skyltar åt oss, det var ju toppen. På tal om sekretessåtgärder hade vi en ny påbyggnad som också gjorde bilen till en rel. snygg herrgårdsvagn.

                           
                             Provbilen i garageöppningen. Jag själv gör rent något. Per Gillbrand
                             hälsar på med en Triumph 2000 Hgv.

Vidare hade någon ordnat en Daihatsu dekal för huven som vi ändrat till Duihatsa. Jag tror den huven/bilen finns på museet än idag. Daihatsu var ett relativt okänt bilmärke i Sverige som idag ägs av Toyota.

Fram på em. blev vi hungriga och planerade att äta men det gick inte. På den tiden hade alla matställen stängt mellan 15.00 och 18.00. och det visste ju inte vi. Det blev en övernattning på vår resa från Englands östkust till Wales västkust. Nästa dag kom vi fram tidigt på eftermiddagen och kunde etablera både oss och alla bilar.

När detta skrivs är det April 2017 och ganska exakt 50 år sedan vi kom till Oakley Arms. 50 år tidigare var det 1917 och första världskriget pågick, detta för att få ett perspektiv på hur länge sedan det är. Flera hade inte varit i England och speciellt inte i Wales. En sak kan vara att passera som turist en annan att "bosätta" sig där för obestämd tid. Detta var verkligen Wales som troligen inte förändrats mycket sedan andra världskrigets slut, dessutom pratade majoriteten av folket bara walesiska.

Oakley Arms Hotel var en upplevelse av gammal engelsk stil som man skulle kunna skriva ett eget "kapitel" om. Gammalt, många byggnader, relativt omodernt troligen dyrt att hålla igång.

            
             Hotellet från baksidan

Matsal naturligtvis, pub för gäster och lokal pub för lokalbefolkning. Ägaren, Major Johnson, var gammal RAF officer. Hans bil en Jaguar från mitten av 50talet passade väl in i bilden. Jag återkommer säkert senare till allt detta. Mitt skrivande nu kommer troligen att handla lika mycket on vår vistelse som om biltester.

Senare på kvällen tog vi en provtur och bilen verkade fungera utan större problem. Vi finslipade planeringen för kommande dagar och veckor senare på kvällen. Körningarna skulle pågå i två skift från tidig morgon till relativt sen kväll med viss anpassning till måltider. Sex dagar i veckan-minst. Vi hade ju inte så mycket annat att göra. Alltid två man i bilen och alltid minst en man hemma på hotellet om något skulle hända. Bensin köptes på liten lokal mack i närbeläget samhälle som vi aldrig kunde varken stava oss genom eller uttala. Vi kom aldrig att ha några fasta turer, det var mycket slumpen som fick avgöra. Skulle bilen få stopp var det att uppsöka närmaste gård med förhoppningsvis telefon. Vad jag minns hände det bara en gång. Detta var ju 30 år före mobiltelefonen.

Vi blev med tiden experter på alla vägar i Norra Wales. Norrut var det Snowdonia området med mycket kuperad terräng. Västerut kom man snabbt ut mot kusten och till öar där färjor till Irland gick- inte så bra. Österut fanns många småvägar mot gränsen till England. Söderut fanns också många vägar men till slut kom man ned mot Bristol. Varje runda kunde vara säg från 10 till upp mot 25 mil. Större vägar använde vi mest för att komma bort "hemifrån" eller någon gång för att snabbt samla mil. Mesta tiden blev det småvägar vilket var lurigt ,ofta häckar, stengärdsgårdar, kurvigt, smalt, dålig sikt, ingen eller skadad asfalt osv. men bra för biltester.

Jag skall inte gå in på detaljer om resultat men något om olika system skall jag nämna. För Saab som ett relativt ungt företag var det första gången vi gjorde något helt nytt. Ordet "carry over" var väl knappast uppfunnet och att använda några saker från 96an var inte möjligt. Så visst satte det sina spår !

.               
                Betr. motor så kom Per Gillbrand ut några helger för uppdateringar Stora jobb på gång.
                Framifrån: Per Gillbrand, Evert Fredriksson, Kent Svensson, Lars Melin


På motorsidan fanns många uppdateringar som synes av bilden. Dessutom hade ju tidigare motorstorleken ökat från 1300/1500 cm3 till 1700 cm3.

Vi bytte växellåda någon gång p.g.a. synkronisering, differential och smörjning. Växelspakslåset mellan stolarna med låsning i backläget var mycket diskuterat och svårjusterat. Karossens styvhet behövde förbättras, vi fick även karossprickor i bakvagnen efter längre körsträcka. Dörrstängningskrafter, vindljud och dörrpassning var också aktuella saker. Chassi fungerade generellt bra men visst var det många rapporter om styrning, stötdämpning, bromsar och bromsgnissel. Mycket handlade också om vägegenskaper, fram och bakaxel och stensprut på länkarmar. Den raka bakaxeln fungerade dock bra. Inredning handlade om passning, gnissel och skrammel samt säten som var något av en paradgren för en "bredaxlad svensk" där både Ove Persson och Gustaf Sperr var tongivande. El låg under Bertil Ilhage. Torkare, instrument och reglage var ju intressant och kändes vara på rätt väg. Värmesystemet minns jag inte mycket om men årstiden var inte heller den rätta. Däremot hade hela tiden diskuterats om luftutsläppen via sidorna av bakrutan(bra ide) var lika effektiva som en elruta. Vi var många som hävdade att så inte var fallet men ansvariga framhärdade och så blev beslutet. Det gick bara något år innan beslutet ändrades.

Luftkonditionering (AC) var inte aktuellt då. (Detta började ca.5 år senare med prov i Algeriet under Bertil Ilhages ledning)

Vi fick besök men det var inte många gånger. Första besöket var på försommaren och då var det Rolf Mellde och Gustaf Sperr som kom.

          
         På sofforna: Rolf Mellde, Gustaf Sperr och jag sjålv. På gräsmattan: Evert F, Kent S och Lars M.

Sedan tror jag Ove Persson tillsammans med servicechefen David Persson besökte oss på hösten.

Maten var ett kapitel för sig. Vi lärde oss mängder av namn på "chicking" som var sega hönor utan smak och "lamb" som likaså var gamla får med urtypisk fårsmak. Det fanns undantag bl.a. lax och vissa söndagsmiddagar Jag tror att det var jag som hade störst problem med maten. Trots allt var det en upplevelse att få prova på Engelskt/walesiskt lantliv av den gamla sorten.

Livligare kunde det vara på kvällarna vissa dagar när majoren var i sitt esse.

          
           Värden själv en sen kväll i baren

Övriga kvällar stod det "Help yourself" på disken. Ibland dök det upp gäster som sjöng walesiska sånger både individuellt och i kör. Folket i Wales är ju ett sjungande folk speciellt på sitt modersmål.

Jag återkommer till vägarna och oron för säkerheten. Det gick oftast väl fort, speciellt när man satt bredvid. Som provledare förmanade jag ofta men ändå var det jag själv som råkade ut för en incident.

Vi kom på en tillräckligt bred väg, men åt vänster gick en privat liten väg uppåt förstärkt med en stenmur varvid den ordinarie vägen plötsligt blev smalare. Samtidigt fick vi möte med en Jeep/Landrover men vad jag inte observerade var att bilen vi mötte hade en släpkärra som var väsentligt bredare än dragbilen och då blev det plötsligt för trångt. Vi skrapade mot både stenmuren och släpkärran och skalade av allt som stack ut på vänster sida mot stenmuren samtidigt som hjulnavet på kärran skrapade mot bilens högra sida. Vi kunde reparera det mesta men bilen var inte lika snygg efteråt.

Våra initiala sekretessregler kunde vi efter en tid hantera på ett för oss rimligt sätt vilket underlättade. Personalen på hotellet var hjälpsamma och tyckte nog att vi var ett trevligt inslag i vardagen. En i serveringspersonalen var t.o.m. gift med en polis. Vi hade aldrig några journalister som var efter oss. Jag vet inte om det bara var tur eller om det fanns någon tyst överenskommelse med Standard Triumph. Svenska journalister hade troligen ingen aning trots ett stort intresse på hemmaplan. En händelse fick oss dock att bli ordentligt oroliga. En kväll när vi ätit middag och kom ut på gården i mörkret hade någon tänt upp två stora strålkastare. Vi sökte upp Majoren som gick med ut och snabbt konstaterade att det var en av gästerna som var insektssamlare av något slag och hade spänt upp flera fångstnät. Bilen stod i låst garage varje kväll men ändå blev det viss oro en stund.

När jag nu tänker tillbaka måste jag nämna något om trakten och klimatet. Det tristaste att se var de gamla gruvsamhällena med grå, tättliggande stenhus där vägen då gick rakt igenom samhället/staden och kolröken låg tung, allt verkade svart och lukten var besvärande. Å andra sidan fanns många saker som var vackert om det bara inte regnade. Strax intill hotellet fanns en sluttning som bestod av vilda rhododendron i sådana mängder att det bildade en hel skog

                                    
                                     Här Lars M med ett litet smakprov.

Snowdonia, Storbritanniens högsta berg, om jag minns rätt, låg inom vårt område. Vi passerade sluttningarna dagligen.

Någon gång var vi faktiskt ute och badade på fritiden, stora, sanddyner men inte en människa. Svårbadat beroende på tidvattnet.

                             
                              Här är det jag själv och Tore Gustavsson på bild.

I en liten stad som heter Portmaddock, som vi ofta passerade, finns en märklig byggnation. En excentrisk engelsman blev så förtjust i Portmeirion i Italien att han ca.1925 lät bygga en kopia. Ett helt litet samhälle längs kusten med en stor parkanläggning med restaurang och hotell. Då som nu 5 stjärnor, ett superställe helt enkelt.

Det fanns också mycket intressanta vyer och vägavsnitt, se denna bild

                      
                       Serpentinväg i Wales

Körningarna vår och försommar pågick fram till midsommar 1967 och det skall inte förnekas att det var fem killar som var rätt glada att komma hem. Vi hade kört upp mot 5000 mil och levererat rapporter och telefonsamtal varje vecka till Saab, oftast till Olle Lindqvist som vidarebefordrade.

SOMMAREN
Vi jobbade någon vecka med att plocka ned bilen tillsammans med ansvariga och analysera allt. Sedan fick vi två veckors semester.

När vi var hemma blev vi ombedda att provköra en av "Paddorna" d.v.s. de ombyggda/breddade 96:orna till 99:ans spårvidd och bottenplatta. I dessa bilar kunde mycket för 99:an provas, t.ex. motor, växellåda, chassi, styrning osv.

        
          En "Padda" och en vanlig 96:a

Vad som diskuterades var om vägegenskaperna verkligen var helt lika 99:an. Provkörningen ägde rum på mindre vägar öster om Trollhättan. Två personer i "Paddan" och övriga i en följebil. På en rak väg men med mycket rullgrus svängde föraren till synes försiktigt fram och tillbaka med mycket måttlig sladd men plötsligt gick något snett och bilen gick av vägen och voltade ut på ett gärde och stannade med nosen ned i ett vattenfyllt dike . Det var mycket olustigt att se det hela 100 m bakom. Turligt nog satt båda kvar i sina säten med fastspända säkerhetsbälten. Ingen var skadad men båda var rejält omtumlade. Vi lämnade en man kvar och körde direkt till Saab för att få hjälp. När vi 1,5 timmar senare kom tillbaka med bärgningsbil och diverse egen utrustning syntes inget av olyckan. Vi åkte in till närmaste bondgård och där fann vi Tore Gustavsson som drack kaffe med lantbrukaren. Bilen var bärgad och inkörd i en lada !

Någon skillnad på vägegenskaperna var det förvisso. Paddan understyrde mindre och en anledning kan ha varit att bilarna hade helt olika bakpartier som gjorde att lyftkrafterna på bakvagnen var olika.
Nämnas kan att pressen i andra sammanhang sett en "Padda" ute på väg tillsammans med en vanlig 96:a och spekulerade en hel del om detta. Saab höll aldrig hårt på sekretessen vad gäller "Paddorna" och kanske bidrog det positivt till intresset kring "Gudmund".

HÖSTEN
Efter semestern, i slutet av Juli, var det tid för nya prov i Wales. Bilen var helt ny och byggd av s.k. utfallsprov av produktionspersonal men inte på linan utan i en särskild lokal för förserieproduktion. Jag tror det var den första bilen som kom den vägen.

Samma provgäng och samma hotell, allt kändes hemvant.

Bilen kändes betydligt mer färdig och synpunkterna blev mer av detaljkarraktär. Jag blev hemkallad för något möte i början av september och det gav mig tillfälle att vara i Sverige vid Högertrafikomläggningen. När jag återvände på måndagen var de engelska tidningarna fyllda av reportage från Sverige. Jag minns speciellt en rubrik i en av de stora Londontidningarna. "But England never".

Några dagar senare kom Majoren och ville prata. Han hade fått en förfrågan från en av biltillverkarna om en aktivitet man ville ha vid hotellet. Det var inte helt ovanligt och han ville inte säga nej. Han erbjöd sig att ordna ett annat hotell som han väl kände till. Den som drev det var också en officer från RAF. Turligt nog var det ett hotell som vi satt upp som vår första reserv. Allt ordnades lätt och smidigt. Hotellet hade betydligt högre klass och låg med utsikt över en sjö.


LAKE VYRNVY HOTELL

        

        
           Hotellet utmärkt med en pil

Såvitt jag vet är sjön vattentäkt för några större städer i "Midland".

Det enda som var sämre var sekretessen, vi fick ett garage men det låg mer öppet mot hotellet. Vi fick helt enkelt vara mer observanta på allt som rörde sig men vi hade aldrig några problem med sekretessen. Läget påverkade inte nämnvärt våra vägval utan proven fortsatte som vanligt. Hotellet låg ca. 50 km längre in i Wales. Vi kom att tillbringa ca. 1 mån. på hotellet.

Den nya bilen fungerade i stort men det var väldigt mycket rapportering om egenskaper speciellt vad beträffar motor, växellåda och motorupphängning. Det var aggregatrörelser speciellt vid gaspådrag, växelföring (kärv, oljud), tomgångsskrammel från växellåda, oljeläckage osv.

Bromsgnissel och prov med nya bromsklossar, oljud från styrväxel var sådant som avsåg chassi

Inredning var väldigt mycket passningar och oljud, speciellt obelastad stol.

Inom El området var det många små synpunkter men jag minns inga riktigt stora

Karossen dominerades av dörrstängning, dörrpassning, vindbrus och vattenläck.

Saker som vi uppskattade speciellt var vägegenskaper, chassit i sin helhet och bromsfunktion. Invändigt var det avstånd till vindruta, sittkomfort och kupéns rymd. Motor, växellåda , växelföring, motorupphängning, osv. innehöll mycket nytt och hade ändrats en del under utvecklingstiden, men hur var det med tillförlitligheten?

På Saab pågick förberedelser för introduktionen i November

och nu var vi framme i början av Oktober. Det var inte så konstigt att man började bli nervösa för oss och sekretessen. Vi kunde sända hem två man och fortsatte med reducerad styrka de sista veckorna innan proven avslutades en bit in i oktober.

Fortsättning följer med prov efter introduktionen som enbart var visning. (ingen provkörning)



ÅTERBESÖK PÅ OAKELEY ARMS HOTELL I BÖRJAN AV 70-TALET

               
                 Här majoren tillsammans med min fru.

Hotellet fanns kvar liksom Major Johnson men det var allt "på väg åt fel håll".

              Lars-Åke Haraldsson. Våren 2017



                                                                                                                     TILLBAKA

                                                                                                                 Tillbaka till löpsedel

 

  Saab s Veteranförening
  c/o Innovatum 
  Box 902
  461 29 Trollhättan
Ansvarig utgivare:
Göran Jönsson     
Tel.0520-97630
Email: 
goran.joensson@gmail.com
Webmaster:
Olle Johansson
Tel. 0520-31663
Email:
olle.johan@telia.com

 

©
Eftertryck utan tillstånd förbjudes.
Citera gärna, men ange källa!